Mysteriet med den mördade butlern
del 1

 

Frans rynkade bekymrat på sina ögonbryn, som han alltid gjorde när han försökte komma underfund med ett mysterium.

Han tittade på kartan igen. De hade lämnat motorvägen efter Bortköping och sedan kört mot Fläskhult i ungefär en halv mil. Så hade de svängt mot Barka och strax kommit till den lilla grusvägen in till höger, helt enligt grevens beskrivning. Men nu var det stopp. Mitt i skogen tog vägen bara slut.

’Vad tror du, Åke?’, frågade han sin kollega. Genast insåg han misstaget.
’Durkslagets moster sprider illvilliga rykten’, sa Åke med en allvarlig min.
Frans nickade. Åke var till lika stor nytta som vanligt.

’Vi får väl ringa till greven och säga att vi har kört vilse’, sa Frans. ’Fast jag tycker inte om det. Det undergräver respekten för polismakten.’ Åke hörde inte på. Han satt och kliade sig i örat med en blyertspenna medan han gjorde märkliga miner för att förhöja den njutningsfyllda effekten av kliandet.

’Hallå?’
’Är greven där?’
’Nej... Vem är det jag talar med?’
’Jag heter Frans och är polis. Jag söker greven.’
’Varför vill ni prata med honom?’
’Jag har kört vilse.’
’Vad har det med greven att göra? Tänk om alla ringde till greven när de körde vilse. Tror ni han känner till varenda väg i hela landet?’
’Jag är på väg till greven och har kört vilse. Jag svängde mot Barka och sedan in på grusvägen till höger.’
’Vänster.’
’Nej, höger sa jag.’
’Men grusvägen är till vänster. Greven säger alltid fel. Jag är hans chaufför, när han säger att jag ska svänga till vänster så menar han höger och tvärtom. Grusvägen till höger leder ingenstans, den tar slut mitt i skogen.’
’Jo, jag vet... Det är där jag står nu.’
’Kör tillbaka till Barkavägen och fortsätt en bit till så kommer ni till en annan grusväg, in till vänster. Den leder till slottet.’
’Tack... Men varför finns det en väg som bara tar slut mitt i skogen?’
’Det har ni inte med att göra. Adjö.’

Arton minuter senare kom polisbilen sakta körande på uppfarten till slottet. Det hade redan hunnit bli kväll och hela slottet låg försänkt i dunkel. Bara i ett litet fönster längst upp i tornet syntes ett svagt ljus.
Portklappen gav ifrån sig ett kraftigt ljud av trä och metall och man kunde nästan höra hur det ekade genom slottets alla salar. Sedan hände ingenting. Frans gjorde ännu ett försök med portklappen och ännu en gång kunde man höra hur ekot genomfor hela slottet, som en rysning.

’Kan man samla på tegelstenar utan att byta underkläder?’, frågade Åke eftertänksamt. Frans suckade. Porten till slottet öppnades sakta.

Fortsätt till del 2.

 

Tillbaka till kapitelförteckningen.