Mysteriet med den mördade butlern
del 3

 

En liten stund senare satt de i grevens salong med varsin kopp rykande hett te. Greven var en kraftig man i femtiårsåldern, tunnhårig med ett yvigt grått skägg.

’Ni hade ringt och anmält ett mord’, sa Frans.
Greven log generat. ’Ja, det gjorde jag. Men det var bara en rökridå.’
’En rökridå? Hur då?’
’Jo, det var något jag hittade på bara för att leda bort er uppmärksamhet från det egentliga brottet.’
’Vaddå för brott?’
Greven tvekade en aning och harklade sig innan han fortsatte. ’Ni förstår, när jag var tolv år ljög jag för min bror om en utflykt.’
’Jaha?’, sa Frans förbryllad. Han hoppades att han åtminstone såg förbryllad ut på ett myndigt sätt.
’Ni kanske inte tror mig’, sa greven, ’men vi kan ju fråga min butler.’

Butlern hade lämnat rummet efter att ha serverat deras te. Greven gick för att hämta tillbaka honom.
’Detta är bland det mest besynnerliga jag varit med om’, sa Frans till Åke när de blivit ensamma.
’Omönstrade tapeter bidrar till frustrerade grytlock’, sa Åke glatt.
Greven visade sig i dörren igen. ’Det var nog bra att ni kom hit i alla fall’, sa han. ’Jag tror min butler har blivit mördad.’

Butlern låg nere i hallen, alldeles nedanför trappan. Det såg onekligen ut som om han ramlat ner och brutit nacken. Tekannan hade slagits i småbitar mot stengolvet.
’Vad får er att tro att han är mördad?’, frågade Frans.
’Någon måste ju ha knuffat honom’, sa greven.
’Eller också har han snubblat.’
’Ja just det, det tänkte jag inte på.’

Frans kände på butlern, vars kropp fortfarande var varm. Han la två fingrar på butlerns hals och kände en normal fast kanske något förhöjd puls.
’Han är inte ens död.’
Butlern slog upp ögonen. ’Jag ger upp’, sa han. ’Spelet är slut.’
’Vaddå för spel?’, utbrast Frans. Han började bli smått irriterad.
’Men känner ni inte till...’, sa butlern. ’Är ni inte här för att... för att...’
’För att vaddå?’
’Nej nej... Ingenting alls... Ha-ha. Skojade bara.’
’Varför låg ni som om ni hade brutit nacken?’
’Å, det är min naprapat som har sagt till mig att ligga så en stund varje dag. Det hjälper faktiskt.’
’Och att slå sönder tekannan, var det också naprapatens idé?’
’Nej, det var en olyckshändelse. Men nu måste ni ursäkta mig.’

Butlern sprang kvickt iväg uppför trappan. Frans tittade sig omkring och upptäckte till sin förvåning att han var ensam. Både greven och Åke hade försvunnit utan att Frans märkt något.

Mysteriet tätnar minsann.
Vänta inte längre nu utan
fortsätt genast till del 4.

 

Tillbaka till kapitelförteckningen.