Mysteriet med den mördade butlern
del 4

 

Ännu en gång kom Frans upp till korridoren ovanför stentrappan. Nu var det verkligen mörkt, men en bit bort åt vänster kom det ut lite ljus genom dörren från salongen där de hade druckit te.

Plötsligt hörde han det där ljudet från våningen ovanför igen. Det lät absolut som om någon släpade något. Men hur skulle han komma dit upp? Det fanns ingen fortsättning på den här trappan så det måste finnas någon annan trappa någonstans.

Utan att veta varför började han följa korridoren åt höger. Han gick långsamt och hoppades att ögonen skulle vänja sig vid mörkret.

När han gått en bit kände han sig lite morskare och ökade på farten en aning. Han såg fortfarande ingenting, men det var ju ett jämnt golv och en rak korridor. Fortare och fortare gick han. Till slut sprang han i full fart. Han förstod att det var korkat och att det inte fanns någon anledning. Det var ju ingen som jagade honom och inget som brådskade, ändå sprang han genom mörkret som han aldrig sprungit förr.

Smärtan när han sprang in i väggen i slutet av korridoren var fruktansvärd. Han hann känna hur blodet började forsa från näsan innan han svimmade.

När han vaknade var det ljust i korridoren. Mycket vimmelkantig ställde han sig upp på ostadiga ben. Framför honom på väggen fanns en blodig knapp. Tydligen hade han sprungit med näsan rakt in i denna knapp och på det sättet tänt lamporna i taket. Precis till vänster om knappen fanns en trappa som ledde uppåt. Frans grämde sig över att han hade missat trappan med sådan liten marginal. Han tog sig om sin smärtande näsa och kände att den var täckt med levrat blod. Innan han gjorde något annat behövde han tvätta sig.

Han chansade och öppnade den närmaste dörren. Och se, där fanns en liten toalett med handfat och spegel. Precis vad han behövde. Han rev åt sig en ordentlig bit toapapper, dränkte denna i vatten och började badda sin näsa. Den gjorde fortfarande så ont så han nästan var tvungen att skrika, men han fortsatte ändå med rengöringen. Snart hade han fått bort så mycket blod han kunde. Han var ju tvungen att lämna en sårskorpa för att det inte skulle börja blöda igen.

När han var någorlunda nöjd började han gå uppför trappan.

Han kom strax upp till en likadan korridor som den han kommit från. Halvvägs bort i korridoren stod en stor koffert. Kunde det ha varit den som någon släpat på? Han gick bort till kofferten och konstaterade att den var låst med ett kraftigt hänglås.

’Hallå där’. hörde han plötsligt bakom sig. Han svängde runt och fick se en ung kvinna med brunt axellångt hår och blå ögon.
Kvinnan log vänligt. ’Letar ni efter något?’, frågade hon. Frans kände igen hennes röst. Det var henne han hade pratat med i telefon när han och Åke hade kört vilse.
’Är det ni som är grevens chaufför?’, frågade han.
’Det finns ingen greve’, sa kvinnan. ’Greven har varit död i hundra år, precis som alla andra här.’

Men har man hört på maken?
Fortsätt nu genast till del 5.

 

Tillbaka till kapitelförteckningen.