Mysteriet med den mördade butlern
del 5

 

’Kom, jag vill visa er en sak.’

Den mystiska kvinnan öppnade en dörr och Frans följde henne in i ett rum med en elegant himmelssäng där Frans föräldrar låg och sov. I ett hörn av rummet ledde en spiraltrappa uppåt genom en öppning i taket.

Kvinnan och Frans gick uppför den rangliga spiraltrappan, upp genom öppningen i taket och vidare. Väggarna runt trappan var klädda med mörkbrun träpanel. De fortsatte uppåt en stund och Frans gissade att de var på väg upp i tornet. När trappan tog slut stod de framför en kraftig järnbeslagen dörr. Kvinnan vände sig till Frans.

’När ni kom hit la ni kanske märke till att det lyste i ett fönster högst uppe i tornet?’
’Ja, det såg jag faktiskt.’

Kvinnan öppnade den kraftiga dörren och de gick in i ett litet runt, kalt rum där ett stearinljus stod på ett litet bord framför det enda fönstret. ’Detta ljus har vi tänt till minne av alla som dog i de puniska krigen.’
’De puniska krigen?’
’Ja, krigen mellan Rom och Kartago.’
’Det vet jag, men det var ju ganska länge sedan.’
’Mellan år 264 och 146 före Krister.’
’Krister?’
’Ja, Krister Håkansson. Han var en dräng som bodde i en by här i närheten för två tusen år sedan. Om han inte bara är en myt förstås.’
’Varför har ni tänt ett ljus till minne av de puniska krigen?’
Kvinnan tittade oförstående på Frans. ’Det dog jättemånga då’, sa hon.
’Men det har varit massor av krig sedan dess där fler har dött. Och olyckor och sjukdomar och allt möjligt. Varför just de puniska krigen?’
’Ni har rätt. Det är fånigt’, sa kvinnan och blåste ut ljuset.

Just då skakades hela slottet av en våldsam explosion. Det kändes som om tornet skulle rasa, och fönstret skakade till så det var ett mirakel att det höll.
’Vad var det?’, utbrast Frans förskräckt.
’Jag vet inte, men det lät som en skata.’
’Jag tyckte det lät som en explosion.’
’Ja, antingen det eller en skata.’

I full fart sprang kvinnan med Frans tätt efter sig tillbaka nerför spiraltrappan. De sprang förbi himmelssängen med Frans sovande föräldrar, ut i korridoren, nerför trappan, genom den nedre korridoren och nerför nästa trappa till hallen.

Frans skulle just fråga henne vart de var på väg när hon stannade, vände sig mot honom och fräste: ’Måste ni följa efter mig över allt?’
’Va? Men...’
’Om ni inte slutar så ringer jag polisen.’
’Men jag är ju polis.’
Bakom sig hörde han en bekant röst säga: ’Nej min vän, det är du inte.’

Oj då, vem kan det vara?
Och vem är Frans om han inte är polis?
Svaren får du kanhända i del 6.

 

Tillbaka till kapitelförteckningen.