Mysteriet med den mördade butlern
del 7

 

’Vad gör ni här?’, skrek Frans när han stormade in i rummet med himmelssängen, bara för att finna sängen tom och välbäddad. På överkastet låg en lapp där det stod: ”Käre Frans, vi kunde inte vänta längre. Vi är i biblioteket. Mamma och pappa.”

Frans satte sig på sängen och läste lappen igen. Sedan märkte han att det luktade mat. Han såg sig omkring och försökte sniffa sig till varifrån matlukten kom. Rakt framför sängen fanns en garerobsdörr och det kändes som om det var därifrån det kom. Frans vred försiktigt om handtaget och öppnade garderoben.

Garderoben var i själva verket ett litet trevligt kök. Vid spisen stod en kock med rött hår, stora blå ögon och elefantöron och rörde i en gryta med en träsked. Eller om det var en gaffel, kanske. Frans visste inte vilket för han såg bara träskaftet... Fast egentligen tittade han mest på elefantöronen. Kocken såg granskande på Frans.
’Har du med dig grovsalt?’
’Va?’
’Glömde du det? Jag påminde dig ju tre gånger.’
Frans begrep ingenting. ’Har vi setts förut?’
’Det beror på vad man menar med förut, men jag bad dig i alla fall att hämta grovsalt och nu vet jag inte hur jag ska hinna bli klar med laxen till festen.’
’Jag letar efter biblioteket’, sa Frans.
’Och jag får förstås klara mig bäst jag kan då, eller?’
’Jag skulle gärna hjälpa till...’, sa Frans.
’...men tyvärr har du en mordgåta att lösa’, fyllde kocken i.
Frans bara gapade. ’Visste du om det?’
’Ja, det är klart. Butlern har blivit mördad igen. Det är ju därför vi ska ha fest.’
’Vet du var biblioteket är?’

Kocken beskrev motvilligt och under vilda protester vägen till biblioteket. Han varnade också Frans för att det antagligen skulle ta tusen år att ta sig dit till fots, men det tog i själva verket bara någon minut.

Frans steg försiktigt in i biblioteket, där hans föräldrar satt och tittade på något medan de samtalade lågmält.
’Nä men hej, Frans’, sa pappa Burk efter en stund.
’Hej’, sa Frans.
’Vi har letat efter dig över allt’, sa mamma Vaska. Frans visste att det var en lögn.
’Kommer du ihåg när det var vi var på Öland?’, frågade pappa Burk. ’Var det för tre år sedan eller fyra?’
’Vi sitter och tittar på det där kortet vi tog’, sa mamma Vaska. ’Kommer du ihåg det? När du hade tappat din glass och var så ledsen.’
’Den gången?’, sa Frans förvånat. ’Det var ju tretti år sedan.’
’Titta’, sa mamma Vaska och räckte över bilden till Frans. ’Vad gullig du ser ut.’

Frans tog emot bilden och tittade på den utan att förstå. Bilden var inte alls tretti år gammal utan högst fem. Och inte nog med det... Mannen som stod där på en gata i Borgholm och grät över en tappad glasstrut var inte alls Frans, utan Åke.

Oj då, precis när man trodde att man förstod
så vänds allt upp och ner igen.
Varsågod och gå vidare till del 8.

 

Tillbaka till kapitelförteckningen.