Mysteriet med den mördade butlern
del 9

 

På en bergstopp i Alperna satt en liten fet man med en lösnäsa som såg ut som ett gristryne. Han hade suttit ensam på bergstoppen i två år och hade nästan hunnit glömma varför han satt där. Man skulle kunna tro att det var för att han dagligen skulle notera temperaturen och sedan ringa till Norrköping och meddela vad termometern visade. Det gjorde han nämligen varje dag med sin satellittelefon. Men det var inte därför han satt där egentligen, och familjen som hade telefonnumret i Norrköping började bli ganska irriterade. De hade bytt telefonnummer flera gånger men på något sätt lyckades den lille mannen alltid klura ut deras nya nummer.

Nej, anledningen till att han satt där var egentligen en helt annan. Ibland glömde han nästan bort den, men då hade han en lapp han kunde titta på. På lappen stod det varför han satt på berget. ’Ja visst ja’, sa han för sig själv varje gång han tittade på lappen.

Plötsligt ringde hans satellittelefon. Det hade aldrig hänt förr. Han visste inte vad han skulle göra. Han tittade sig omkring, men det var bara han där. Han lyfte luren.

’Hallå?’. sa mannen med lösnäsan.
’Hej’, sa en röst. ’Jag heter Frans och jag har en fråga.’
’Jaha?’
’Jag har just fått en nyckel’, sa mannen som kallade sig Frans. ’Jag vet inte vad jag ska göra med den, men mina föräldrar sa att jag skulle ringa det här telefonnumret.’
’Sa de? Vad konstigt. Jag har ingen aning.’
’Nähä’, sa Frans. ’Då ber jag om ursäkt.’
Det hördes ett klick i luren. Mannen på berget la också på. Det var ett konstigt samtal, tänkte han. Fast det var något bekant över det. Plötsligt slogs han av en hemsk känsla. Han tittade på den lilla lappen han hade. Där stod det med prydliga bokstäver:

”Någon gång kommer det ringa en man som heter Frans och fråga vad han ska göra med en nyckel han just fått. Tala om för honom att nyckeln går till kofferten som står i slottets övre korridor.”

Fan också, tänkte den lille mannen.

’Nå?’, sa pappa Burk.
’Han sa att han inte hade en aning’, sa Frans.
’Va?’, sa både pappa Burk och mamma Vaska. De såg helt chockade ut.
Frans tittade fundersamt på nyckeln. ’Men vet ni vad?’, sa han efter en stund. ’Det enda jag kan komma på att nyckeln skulle kunna vara till är hänglåset som satt på den där kofferten.’
Frans föräldrar tittade spänt på varandra och på sin son.
’Jag går och provar om nyckeln går dit’, sa Frans och gick ut från biblioteket.

Frans föräldrar pustade ut. ’Det var nära ögat’, sa mamma Vaska.
’Skojar du?’, sa pappa Burk.

Snart stod Frans vid kofferten med hänglåset. Nyckeln såg egentligen ut att vara för liten för detta kraftiga hänglås, men den passade perfekt. Frans tog ett djupt andetag, vred om nyckeln, tog av hänglåset och öppnade kofferten.

Så här spännande har det nog aldrig varit förut.
Och nu kommer äntligen upplösningen i del 10.

 

Tillbaka till kapitelförteckningen.