Jag var nog inte mer än fyra år när min pappa första gången visade mig hur man kunde stapla frukter på varandra, för att på det sättet vinna omgivningens förtroende. Om man inte hade några frukter hemma så kunde man i stället titta en människa djupt i ögonen, samtidigt som man upprepade något som samma människa själv nyss hade sagt.


Så inleds boken Senapsrävar, som Hugo hittar då han besöker ett av stadens bibliotek. Boken blir sedan en av hans trognaste vänner under de dagar då vi får följa honom.


Det vore alldeles för mycket att säga att det är en viktig bok. Somliga strutsar skulle få ut mer av att äta den än vad de flesta av oss skulle få ut av att läsa den. Men Hugo är inte riktigt som vi andra, och han är absolut inte som de flesta strutsar.


På bokens baksida står en text som är helt missvisande. Där står det så här:

Mitt inne i ett gammalt köksbord har något som liknar en vattensamling kommit på avvägar. Men det finns en räddning. Den som kan återställa ordningen kan även vänta sig ett telefonsamtal från en helt ny människa. Om denna människa handlar en del av Senapsrävar.

Resten är en stark uppgörelse med något annat än livet. Något som borde lämna de flesta av oss helt likgiltiga.

Varför vaknar vi inte mer än en gång för varje gång vi somnar? Varför andas vi inte alla samtidigt? Hur kan det komma sig att anslagstavlor är så dåliga förvaringsplatser för glass?

Den som kan läsa Senapsrävar kan förmodligen även läsa andra böcker på samma språk.



Så står det på baksidan, men det är inget att bry sig om. Senapsrävar handlar egentligen om något annat.


"Den som inte berörs av den här boken har förmodligen inte läst den."
Gamla Nya Allehanda

"Läs den innan någon annan gör det."
Flaskposten